Att se glad ut på utsidan men att vara trasig på insidan

Så igår förlorade världen ännu en vacker själ.
Chester bennington (sångaren i linkin park) tog sitt eget liv igår genom att hänga sig. Linkin park har haft en väldigt stor inflytande på mig och deras texter har hjälp mig genom många perioder i mitt liv. Så det kändes sjukt tråkigt att få nyheterna igår kväll om vad som hade hänt. Dock så här i efterhand så var det väl inte helt oväntat heller. Chester har som så många andra länge kämpat mot sina inre demoner och detta har tydligt visats i låttexterna, speciellt när man lyssnar på nya skivan så förstår man nästan att det här var på gång. Jag är riktigt skärrad och chockad och samtidigt så förstår jag verkligen hur det är att vilja få ett slut på sitt lidande. Dock är det tragiskt att så många själar ska få lida i tystnad, att så många inte riktigt får den hjälp de behöver.  
 
Vila i frid, Chester!
 
 



Banana Brain

Sen i fredags har jag jobbat över 54 timmar.
Så därför har det inte blivit så mycket uppdatering här pga det. Har iksom inte riktigt haft tiden eller orken, dessutom har jag ju inte direkt haft något att blogga om eftersom jag typ bara jobbat haha. Jag har inte heller mått jättebra psykiskt den senaste tiden. Tog ett beslut för 2-3 månader sen att sluta med mina antidepressiva så jag trappade ner på dem och för någon vecka sedan blev jag helt medicinfri.
Detta var dock inget bra beslut alls för jag har varit sjukt känslig och haft gråten i halsen vädligt ofta samt att jag haft panikångestattacker när jag ska sova. Så nu i helgen fick jag allt börja med dem igen. Känns ändå bra att jag tog beslutet att sluta och sen när jag märkte att det verkligen inte gick bra så tog jag tag i det ganska snabbt och väntade inte för länge den här gången som jag gjort förut. Jag får väl helt enkelt inse att jag kommer få leva med de här tabletterna..
 
Ibland vill man bara skrika på ens tankar att de ska låta en vara!
 



Girls don't just simply decide to hate their bodies, we teach them to.

Jag tillhör de där 91% av kvinnor/tejer i världen som alltid har hatat sin kropp.
Detta är någon som startade tidigt och faktiskt började med ett självförakt och ett hat till hela mig själv som person och människa. Inte pga att jag är en dålig person för det vet jag att jag inte är utan för att folk hela tiden klankade ner på mig när jag var yngre och "berättade" för mig att jag var världelös och inte dög till något.
 
För mig startade det redan i först klass.
Sen den dagen har jag haft problem med att se mitt eget värde, något som någon absolut inte ska behöva få uppleva och verkligen inte i en sån ung ålder. Har sedan dess kämpat med både ångest och depression dagligen och ofta "hoppat över" saker jag velat göra men inte kunnat pga detta samt att jag har gått på diverse mediciner/tabletter för att kunna leva ett "normlat" liv...
 
Nu blev det här inlägget lite mer än vad jag från början hade tänkt mig.
Skulle egentligen först bara skriva en rubrik och lägga upp några bilder (en av dem ser ni i min nya header) jag tog på mig själv härom dagen, några bilder som faktiskt fick mig att inse lite att även fast jag inte är pinnsmal och perfekt så duger jag ändå som jag är. Men mest av allt fick det mig att inse detta pga något som Leon sa. Han har på väldigt kort tid lyckats med något som jag själv aldrig har lyckats med och jag vet inte ens om jag hade gjort det utan honom! Jag har insett att jag faktiskt har ett värde, att jag kan duga som jag är även fast jag själv ofta inte tycker det så finns det många andra som gör det. I hans ögon är jag världens finaste och han kallar mig dagligen för hans "prinsessa".
 
 
Att en annan människa kan göra så mycket för en, det trodde jag aldrig.
I alla fall aldrig för mig.